Denna blogspot är vid liv!!!

Ni har väl inte trott något annat....?
Anledningen till att jag inte skrivit på ett par veckor är för att luften rann ur mig. Avskedet till Without a trace var jobbigare än vad jag trodde.
Det var som ett förhållande ungefär. Jag visste att det var på väg att ta slut men kunde inte sluta älska och snart kom domedagen- ett slut som var annat än det man förutspått, förberett sig på och redan gått igenom med sig själv. En tvärvändning. Som nybliven "singel" från serieförhållandet kände jag inte någon längtan alls till en ny serie, och det fick ta sin lilla tid. Men nu är jag på banan igen.
Tidigare har jag hört citat på latin såsom "carpe diem" och liknande. De är fina, visst och självklart. Dock har aldrig någon riktigt fastnat i mig och jag har tänkt att "det där med motton, det är nog kanske inte riktigt för mig".
Men det fanns ett även för mig. Som jag tror på, som får mig att kunna kämpa vidare trots att det känns svart, tungt och omöjligt. Ett citat av Paulo Coelho faktiskt, hehe lite ironiskt kanske.
Citatet/mottot lyder "If you're brave enough to say goodbye, life will reward you with a new hello". Rätta mig om jag har fel, citatet har använts tidigare i blogspoten och ni mina trogna älskade läsare kanske tycker att jag skrivit fel. Jag minns helt ärligt inte om det var exakt så, men helt klart något som det!
När jag tog avsked av Six feet under kändes allt så fruktansvärt hopplöst. På seriehimlen lös inte en endaste stjärna och aldrig mer skulle jag älska en serie såsom jag älskat Six feet. Men jag såg klart, sörjde och blev stark igen. Helt plötsligt låg L word framför mina fötter. En annan kärlek, men så oerhört stark. Sedan minns ni kanske när jag skulle se sista L word... Oj oj oj vad jobbigt det var. Jag sörjde och lät det ta sin tid. Sedan kom Without a trace. En helt annan kärlek men minsann lika stark. Kommentar överflödig, ni vet hur det äventyret slutade. Nu har äntligen tiden mognat och det är roligt med serier igen.... men vilken blev det då?
BUFFY!
men det är en annan historia ;)

xo

Ett livstecken

♥♥Föralltid i hela vida världen♥♥

(kuriosa! dessa foton tog nio dagar sedan..)

Hejdå Alice. Hejdå Tina. Hejdå Bette. Hejdå Shane. Hejdå Jenny. Hejdå Tasha. Hejdå Helena

(Så här såg mitt sista inlägg inför sista L word-avsnittet ut)
Paulo Coelho sa ju "If you're brave to sa 'good bye', life will reward you with a new 'hello'"..
Nu ska jag säga hejdå till L word, och se dess sista avsnitt någonsin. Serien som jag älskat, gråtit med och skrattat med, känt med tar slut. Jag är tydligen färdig nu, vare sig jag vill eller inte. Hur töntigt och barnsligt det än låter (jo jag borde ju veta bättre) har L word, precis som Six feet under blev, en liten del av mig. Serien har blivit någon slags objektiv utopi. Världen som jag givit mig in i när min egen känts för trist. Ja, jag vet att det bara är en tvserie. Jag vet att det är på låtsas. Att någon gjorde den för att tjäna pengar. Men vad fan, jag kan inte låta bli. Jag är för empatisk helt enkelt- även om du säkert skulle kalla det manisk. Åh vad jag vill vara med i L word. Åh vad jag inte vill att det ska ta slut.

Att se sista L word-avsnitten. Åh vilket jobbigt förväl.
Sedan försöka somna inte allt för sent så att jag orkar pallra mig upp till gudstjänsten i Engelbrekt kyrka imorgon bitti. Troligen inte.

(MIDNIGHT SUN) Undertow

Jag vill så gärna hata Samantha. Jag vill så gärna hata Jack. Jag vill så gärna hata Without a trace. Men jag kan inte. För varje gång jag försöker, påminns jag om hur mycket jag älskar Samantha. Hur mycket jag älskar Samantha och Jack. Hur mycket jag älskar Samantha och Jack, Danny och Elena, Martin och Vivian. Hur mycket jag älskar Without a trace och hur mycket allt har betytt för mig.
Igår satte jag på det sista avsnittet av Brottskod: försvunnen och jag log pirrigt. Innan jag hade sett klart avsnittet hittade jag mig själv hulkandes. Gråtandes. Desperat.
Jag försöker intala mig själv att det är inte är slut och att allt inte är satt i sten endast för att det inte finns fler avsnitt. Jag vägrar tro att det slutar såhär, och jag ska tänka så varenda himla sekund tills jag verkligen tror på det. Jag är så j*vla ledsen. Without a trace är slut. Det är slut. Det är slut mellan dem. För den här gången. Men bara nu. Inte föralltid.
Jag kommer aldrig komma över det här. Aldrig.

R.I.P (IN EXTREMIS)

Det är med en stor sorg jag meddelar för er att jag sett klart säsong sju av Brottskod försvunnen, Without a trace. Jag har ett hål i mitt hjärta som jag aldrig vet hur det ska fyllas.

Little big man

Samantha. Den bästa som någonsin funnits. Jag är utom ord. Jag kan inte beskriva. Jag vill inte försöka beskriva och nedvärdera då jag inte finner ord.

Tänk när ni ser avsnittet Cloudy with a chance Gettysburg, för då kanske ni ens kan känna hälften av det jag känner. Fast nej, det kommer ni aldrig kunna göra.